Sy-stemet var från början en sy-förening. Under några år gjorde föreningen utflykter till intressanta städer i Europa. På dessa resor fick vi män vara med också.
Prag 1997
Första längre resan gick med Czardasexpressen, så hette tåget som gick från Malmö till Budapest om jag minns rätt. Vi åkte tåg från Växjö till Malmö en fredagsmorgon sommen 1997. På vägen åt vi förstås medhavd frukost som gjorde att feststämningen infann sig direkt. Vi embarkerade Czardasexpressen i Malmö och träffade då tågvärden, han gick utanpå det mesta. Han pratade många olika språk, inte svenska men engelska fungerade bra. Han förklarade att vi kunde köpa öl, brännvin, mackor mm av honom under resan. Dessutom tog han hand om våra pass så vi inte behövde stiga upp när vi passerade gränserna. Våra biljetter innebar att vi skulle ligga 6 personer i varje kupé, men tågvärden menade att det fanns gott om plats, ni kan sprida ut er och ligga två i varje kupé. Det var en tågvärd värd namnet! Vi kom fram till Prag strax före klockan åtta på morgonen.
Vi vandrade mycket i Prag, det jag minns starkast var en restaurang som heter U Fleku, enkelt, stökigt, bumpa-bumpa musik, kolsvart öl och kanelsnaps. Härligt! Vi lyssnade också på musik av Vivaldi i en kyrka. Det var väldigt varmt ute och vi var lite trötta så det var skönt att komma in i en sval kyrka och lyssna till vacker musik. Det var ganska många i publiken, inte bara vi alltså, som slumrade till under konserten.
Hemresan med Czardasexpressen gick förstås bra även om den här tågvärden var av helt annat virke än den vi hade på vägen hit, den här tågvärde pratade bara ungerska och han hade ingen försäljning alls. Men det gjorde inget, vi hade själva med oss vad vi behövde.
Rom 1998
Till Rom åkte vi tidigt på våren 1998, vi flög från Köpenhamn så vi körde själva bil till Kastrup där vi hann med en fika – öl, gammeldansk och en macka – innan vi steg ombord på planet. Från Fiumicino åkte vi tåg in till centrala Rom
Vårt hotell låg på Via Nationale, mycket centralt alltså. När flickan i receptionen lämnade ut nycklarna till våra rum log hon väldigt glatt mot Kerstin och mig. När vi kom till rummet förstod vi henne. Det var ett stort rum med sovrummet en trappa upp, badrummet var suveränt med ett stort badkar. Vi sa till övriga medresenärer att vi kunde ta drinken på vårt rum innan vi går ut. När de kom och fick se vårt rum så ramlade hakorna ner till knäna. Övrigas rum var väl okej men de var inte stora.
Vi vandrade förstås mycket och det fanns mycket på nära håll här. Spanska trappan, Fontana di Trevi, Colloseum mm. När vi skulle till Vatikanen tog vi buss, vi hade innan vi åkte dit varit och löst ut våra biljetter till Roms Olympiastadion där vi skulle se Lazio mot Parma. Sven-Göran Ericsson tränade Lazio och Jesper Blomqvist spelade i Parma det här året. Men på bussen till Vatikanen blev jag bestulen. Bussarna till Vatikanen är inte tomma, tvärtom. Jag stod längst bak vid dörren och trängdes, en äldre kvinna trängde sig in vid en hållplats, precis innan dörren stängdes steg hon av igen! Jag tittade ned mot min magväska. Shit, den är öppen! Hon hade öppnat dragkedjan, tagit ut alla sedlar men ingenting annat, kort och pass var kvar. En präst på bussen sa skrattande att hälften av alla på bussen var ficktjuvar.
Vi gick upp i kupolen på Peterskyrkan, det var en jobbig trappa upp men utsikten när vi kom upp var väl värd besväret. Sixtinska kapellet såg vi förstås också tillsammans med väldigt många andra.
På söndagen gick vi på fotboll, vi såg Lazio mot Parma på Roms Olympiastadion. Det var lite annorlunda än att se Öster mot Gunnilse på Värendsvallen. Publiken var lindrigt uttryckt fanatisk. Parma vann och jag tyckte att Jesper Blomkvist var bäste man på plan i andra halvlek. En annan Parma-spelare som imponerade var Thuram, den franska landslagsbacken.
Vi hade bestämt oss för att besöka en restaurang som låg i närheten av Spanska trappan, någon hade läst om den som ”hålet i väggen”. Madonna skulle ha ätit där, Gustaf VI Adolf brukade äta där när han var i Rom. Det skulle vara en väldigt liten restaurang och vi var ju 8 stycken så vi trodde inte så värst mycket på det. Men, vi hittade Fiaschetteria Beltramme och dom fixade ett bord till oss. Sedan fick vi menyn, handskriven på italienska! Vi fattade noll! Då kommer en ung kvinna, som jobbade där, fram och säger på klockren svenska ”Ska jag hjälpa er beställa?”. Det visade sig att hon var gift med ägarens son och hade nu bott några år i Rom. Hon fixade både förrätt, varmrätt och dessert åt oss. Det var helt suveränt gott.
Edinburgh 1999
Vi åkte till Skottland sista veckan i augusti 1999 för att bl a se The Military Tattoo. Vi körde bil till Sturup och sedan flög vi med en liten City-hopper till Amsterdam. Efter en och en halv timmes väntan flög vi sedan vidare till Edinburgh. Som vanligt hade vi trevligt på resan även om jag tyckte det var tungt att avstå från att röka i 5 timmar.
Hotellet vi valt visade sig vara en riktig hit, det drevs av en äldre gentleman som var fantastiskt hjälpsam på alla sätt. Frugan skötte frukosten och kallade alla för darling.
Vi utforskade staden ordentligt genom mycket vandring, precis som vanligt alltså. Vi åt och drack naturligtvis ofta och gott under vårt besök. Första dagen gick vi in på en restaurang på en innegård. När vi beställde visade det sig att någon öl gick inte att få, restaurangen drevs av en religiös förening. Men det gjorde inte så mycket, maten var god och öl kunde vi få på andra ställen.
Vi besökte också ett whiskydestilleri – Glenkinchie – där vi fick en fantastiskt bra guidning av en mycket ung flicka. När vi kom tillbaka till Edinburgh gick tre av oss in i en av de äldsta whiskybutikerna i Edinburgh och köpte Single Cask. Där lärde vi oss också att man ska ha vatten i whisky, hur mycket det är en smaksak, men det ska vara vatten i, absolut inte is. Allt enligt personalen här. För att bevisa detta lät han oss dricka lite Single Cask utan vatten först och sedan med bara lite vatten. Det var en lärorik demonstration, prova själv får du se.
Självklart var The Military Tattoo en stor upplevelse. En skotsk polis visade sig också vara bra på att ta folk. Vi var 1000-tals människor som väntade på att få gå in i borgen, det var trångt. Då skrek polisen:
Finns här några norrmän?
Jaaa! skrek norrmännen.
Välkomna! vrålade polisen.
Finns här några belgare?
Jaaa! Välkomna! osv. Slutligen:
Finns här några engelsmän?
Jaaa vrålade engelsmännen.
GO HOME! skrek polisen med världens största smile.
Alla, även engelsmännen gapskrattade.
Tattoot var förstås en härlig upplevelse. Trångt, trångt var det men stämningen var enorm.
Hemresan gick förstås bra. Märkligt nog, när vi gick in på flygplatsen i Edinburgh så började det regna. Vi hade inte fått en droppe regn under vår vistelse här.
Ett foto från Edinburgh där vi äter haggis
Paris 2001
Vi skulle åka till Paris i september 2001. En vecka innan hände det förskräckliga terrordådet i New York. Vi pratade lite om huruvida vi skulle åka eller inte, resebyrån sa att det var inga problem med Paris. Så vi bestämde oss för att åka.
Vi flög tidigt en fredagmorgon från Växjö till Köpenhamn. Säkerhetskontrollen i Växjö var förstås rigorös. På Kastrup hade vi en timme på oss innan flyget till Paris gick så vi hann med en öl och gammeldansk. Vi kom fram till CDG utan problem och efter lite letande hittade vi också utgången till vår buss in till Paris. Bussen stannade vid Operan så vi hade en bit att gå upp till vårt hotell som låg på Boulevard de Poissonniére. Men när vi steg ur bussen kom genast poliser och motade iväg oss, de spärrade av hela gatan där bussen stannat. Efter en stund fick vi reda på orsaken, det stod en övergiven väska utanför American Express kontor på den gatan. Det var ingen bomb men läget i världen var sådant att en övergiven väska just på ett sådant ställe måste behandlas som ett hot.
Rummen på hotellet var förstås inte städade ännu men vi fick sätta in våra väskor och sedan gick vi ut. Vi gick inte långt, det låg en restaurang precis intill med uteservering. Vi tog en lätt matbit och dricka till. Detta serverades av en mycket pratsam och underhållande servitör. Så vår Paris-vistelse fick en härlig start.
Vi hade köpt 3-dagars biljetter till Metron och dem hade vi stor glädje av. Suveränt enkelt och lätt att hitta var det. Första dagen åkte vi upp mot Montmartre, Sacre Couer var oerhört vacker, liksom utsikten därifrån. Vi hade naturligtvis läst om turistfällan Montmartre, men det var ändå kul att promenera en stund där. Kaffet vi tog på ett café var däremot oförskämt dyrt.
Vi besökte naturligtvis ett antal restauranger och vi kan säga om alla, vi fick fantastiskt god mat. Speciellt måste jag nämna restaurangen vi besökte sista dagen i Paris. Chartier låg precis intill vårt hotell och lunchen innan vi skulle åka ut till flygplatsen intog vi där. Maten var god men bäst var servitören och stämningen.
Vi åkte självklart upp i Eiffeltornet, när vi steg ur hissen på plan 2 tyckte jag det var högt och lite otäckt och då var vi bara halvvägs. Men det var enklare högst upp, förmodligen beroende på att det var inbyggt, jag tog den korta trappan upp för att komma ut. Det var inte så farligt och efter ett litet tag så tänkte jag inte längre på höjden. Men det är högt, otroligt högt.
Vi vandrade förstås Champs Éllysés upp mot Triumfbågen. Vi stannade och tog en öl på vägen och bara tittade på folklivet. Vi hittade utan problem gångtunneln över till Triumfbågen och med lite hjälp också hissen upp till toppen.
Vi missade naturligtvis inte Notre Dame, det är en mäktig kyrka. Däremot avstod vi från Louvren, kön var enormt lång.
När vi skulle åka hem så var det förstås säkerhetskontroll, om den var rigorös i Växjö så var det ingenting jämfört med den i Paris. Vi fick ta upp all elektronisk utrustning (mobiltelefoner, kameror) och sätta på dem och visa att det var just vad det såg ut att vara. Bengt hade en fickkniv, den fick han hämta ut på flygplatsen i Växjö.
Janerik Sundh 